Drömmen om ett fulländat rike
Det sägs att allt började med en kung — en kung besatt av en enda tanke: ett fulländat rike, fritt från allt ont. Han stod inte ut med åsynen av brottslingar på sina gator, av vilda bestar på sina fält, av monster vid sina gränser. Ändå var han en härskare med sällsamma samvetsbetänkligheter. Han ville inte döda sina monster, inte avrätta sina brottslingar. Han ville bara bli av med dem — få dem att försvinna, som om de aldrig hade funnits.
Han rådfrågade orakel. Han rådfrågade andra kungar. Han rådfrågade de visaste lärde han kunde finna. Ingen kunde ge honom det han bad om. Att fördriva ondskan utan att spilla blod tycktes omöjligt — ända till den dag då han hörde talas om en krets av besvärjare.
Besvärjarna och revan
Dessa besvärjare hade upptäckt något ingen annan kände till: en portal. En reva som ledde till en okänd plats, olik allt man någonsin skådat — ett annat land, kanske en helt annan värld. Kungen sökte upp dem, förde dem till sitt hov och lade fram sin önskan.
Besvärjarna vägrade. De förstod att något sådant kunde krossa en ömtålig jämvikt: ju fler som lärde sig hemligheten, desto mer skulle den användas — och ingen hade den blekaste aning om vad som väntade på andra sidan. Att befatta sig med portalen var att öppna en dörr som kanske aldrig mer kunde stängas.
Men kungen godtog inget nej. Han tvingade dem att lära honom ritualen.
Förvisningen
I ritualen river besvärjarna upp passagen till Vashrath. Och kungen började kasta igenom den allt ont hans värld rymde: brottslingarna, monstren, drakarna — allt som störde välbefinnandet i hans fulländade rike slungades genom portalen.
En tid fungerade det. Kungens värld blev renare, tryggare, vackrare.
Hemligheten som slapp ut
Under årtusendenas lopp spred sig dock ryktet — och portalen upphörde att vara ett redskap för det goda. Där en gång bara monster sändes iväg började nu människor gå: politiska rivaler som röjdes undan i tysthet, hela falanger i landsflykt, förvisade familjer, rivaliserande folk som drevs bort — och till och med de som av egen fri vilja önskade börja livet på nytt och korsade portalen i jakt på en ny värld. Fler och fler kom att lära sig hemligheten.
Så upphörde Vashrath att vara enbart ett limbo.
Världen som slukade ett universum
Med så många själar på andra sidan började platsen leva. De förvisade reste sina städer och sina kungariken. De vilda bestarna återgick till det de alltid gjort i världen därovan — att jaga, att vandra, att härska — bara att det nu fanns folk som fruktade dem och stred mot dem. Grödor såddes, murar byggdes, barn föddes och gamla begravdes. Vashrath, tänkt som en avstjälpningsplats, kom att uppsluka ett helt universum.
Det sägs att detta förklarar så många frånvaror i världen därovan. Inga varulvar stryker i skogarna, inga vampyrer i tornen, inga drakar på himlen, inga monster i sjöarna — inte för att de aldrig funnits, utan för att besvärjarna förvisade dem hit. Allt det de gamla legenderna fruktar lever i sanning på andra sidan portalen.
Och det är in i denna värld — mörk, ändlös, bortglömd — som du stiger. Utan ärvt namn och utan utlovad tron: bara det stål du lyckas smida och det eftermäle du lyckas hugga ut bland allt det som världen valde att glömma.
Resan för dem som korsar portalen börjar med Uppvaknandet.